Såg precis klart filmen Hachiko som handlar om en hund som väntar på att hans husse ska komma med tåget, även när hans husse har dött så sitter han utanför tågstationen, väntar på honom. I tio år väntar han på honom varje dag. Jag vet inte om det beror på att jag är sjuk och känner mig lite nere pga det men jag grät, grät och kunde inte sluta under dom sista delarna av filmen, när han sitter och väntar.
Det kan även bero på att jag kan relatera till det, man brukar ju oftast se vad som händer med hussen, matten när husdjuret dör men aldrig när det är tvärtom.
Jag minns att Tussie brukade vänta på att jag skulle komma hem från skolan när jag gick i högstadiet, gymnasiet. Hon brukade punktligt sitta på byrån i hallen och vänta, så fort jag kom innanför dörren började hon jama, hälsa mig välkommen hem. Den här filmen som är sann t.om hemskt som det är rörde upp mina känslor för Tussie rejält, jag saknar henne jättemycket! När jag var ledsen kom hon och tröstade mig genom att lägga sig tätt intill mig, när jag var sur och arg höll hon sig undan. Jag kommer nog aldrig hitta någon som henne, jag tänker inte leta efter det heller men jag önskar att jag en dag kan hitta en fluffig vän som är lojal och gillar mig för den jag är och som väntar på mig i hallen när jag kommer innanför dörren. (En kille som gör det vore ju inte så dåligt heller fast han behöver inte vara fluffig) ^^
En jätte fin film som garanterat kommer att lämna dina kinder våta, om inte så är du nog en psykopat för man kan inte känna sig oberörd efter en sån berättelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar